Svårt att blogga 06:46

Jag sitter återigen och försöker blogga under tågfärden från Hudiksvall till jobbet i Gävle. Avgångstiden är 06:46 och bloggandet går sådär.

Tekniskt sett så är det inte bloggande jag sysslar med för ögonblicket. Jag sitter med datorn i knät på ett tåg där inte ens mobiltelefonen har kontakt med nätet längre än fem minuter utanför staden. Typ. Men det är ju det som är det fina med bloggandet och den nya time shift-eran - hade jag inte berättat det så hade ni aldrig vetat.

Bredvid mig står dagens packning och tar upp ett helt säte. Förutom min axelväska med mobil, dator, papper och plånbok ligger där den trevliga tygpåsen som deltagarna fick under Green Week i Bryssel, nu fylld av diverse hygenutrustning och kläder. Vid sidan av allt ligger också kassen med lunchlådan.

Jag måste faktiskt säga att lunchlåda är något som man bör sakna när man är utomlands. Det är mysigt att gegga ner lite mat i en låda på kvällen och ställa i kylskåpet för att sedan ta med den till jobbet dagen efter. Till och med ett kontorsjobb kan kännas påtagligt arbetarromantiskt när man sitter i ett lunchrum tillsammans med arbetskamrater och tillknäppt äter ur en mikrovärmd plastburk.

Tåget passerade precis Iggesund, byn där jag spenderade större delen av min barndom. Det känns underligt att tio år efter att jag senast bodde i den återigen rulla igenom den varje morgon. En av mina närmaste vänner bor där för tillfället och när jag sov över hos honom förra veckan fick hjärnan/hjärtat/njuren (?) en överdos av barndomsminnen på väg till tåget och jobbet. Det var en vacker morgon och hela byn var fullständigt tom. Jag gick demonstrativt mitt i vägen för att det helt enkelt var möjligt. På vägen mot tågstationen passerade jag min gamla skola och kom på mig själv med att ta samma genvägar som jag brukade ta när jag var tio. Här cyklade jag. Där cyklade jag. Ditåt ligger vårt gamla hus. Bisarrt.

Tekniskt sett så bloggar jag inte just nu. Jag romantiserar över min barndom. Det hör inte hemma på den här bloggen, men det är ibland svårt att hejda sig när man är trött. Klockan har precis kravlat sig över sju. LO-FI-FNK håller precis på att tvinga igång min trötta (dö)skalle. Jag har letat efter “Boylife” länge nu och när jag äntligen hittar det så är det fantastiskt.

Jim Frisk, 2006-06-20

Vardag, Musik, Gävle

Kommentera!

Permalänk