Jag sitter återigen och försöker blogga under tågfärden från Hudiksvall till jobbet i Gävle. Avgångstiden är 06:46 och bloggandet går sådär.
Tekniskt sett så är det inte bloggande jag sysslar med för ögonblicket. Jag sitter med datorn i knät på ett tåg där inte ens mobiltelefonen har kontakt med nätet längre än fem minuter utanför staden. Typ. Men det är ju det som är det fina med bloggandet och den nya time shift-eran - hade jag inte berättat det så hade ni aldrig vetat.
Bredvid mig står dagens packning och tar upp ett helt säte. Förutom min axelväska med mobil, dator, papper och plånbok ligger där den trevliga tygpåsen som deltagarna fick under Green Week i Bryssel, nu fylld av diverse hygenutrustning och kläder. Vid sidan av allt ligger också kassen med lunchlådan.
Jag måste faktiskt säga att lunchlåda är något som man bör sakna när man är utomlands. Det är mysigt att gegga ner lite mat i en låda på kvällen och ställa i kylskåpet för att sedan ta med den till jobbet dagen efter. Till och med ett kontorsjobb kan kännas påtagligt arbetarromantiskt när man sitter i ett lunchrum tillsammans med arbetskamrater och tillknäppt äter ur en mikrovärmd plastburk.
Tåget passerade precis Iggesund, byn där jag spenderade större delen av min barndom. Det känns underligt att tio år efter att jag senast bodde i den återigen rulla igenom den varje morgon. En av mina närmaste vänner bor där för tillfället och när jag sov över hos honom förra veckan fick hjärnan/hjärtat/njuren (?) en överdos av barndomsminnen på väg till tåget och jobbet. Det var en vacker morgon och hela byn var fullständigt tom. Jag gick demonstrativt mitt i vägen för att det helt enkelt var möjligt. På vägen mot tågstationen passerade jag min gamla skola och kom på mig själv med att ta samma genvägar som jag brukade ta när jag var tio. Här cyklade jag. Där cyklade jag. Ditåt ligger vårt gamla hus. Bisarrt.
Tekniskt sett så bloggar jag inte just nu. Jag romantiserar över min barndom. Det hör inte hemma på den här bloggen, men det är ibland svårt att hejda sig när man är trött. Klockan har precis kravlat sig över sju. LO-FI-FNK håller precis på att tvinga igång min trötta (dö)skalle. Jag har letat efter “Boylife” länge nu och när jag äntligen hittar det så är det fantastiskt.
Jim Frisk, 2006-06-20
Vardag, Musik, Gävle
Kommentera!
Permalänk
Det är många saker som sätter käppar i hjulet för bloggandet när man skiftar tillvaro. Jag försöker så gott jag kan komma in i ett nytt (tillfälligt) jobb på Gävle kommuns informationsavdelning samtidigt som jag ränner runt på stan med iBooken i jakt på WiFi-smultronställen. Det förra går mycket bättre än det senare. Det kommer mer snart.
Jim Frisk, 2006-06-16
Vardag, Gävle
Kommentera!
Permalänk
Den här sommaren kommer antagligen bli den mest hektiska sommaren i hela mitt liv. Den börjar den 12 juni och slutar den 12 augusti. I två månader kommer jag att bocka av två olika jobba i två olika länder och hälften av tiden kommer jag att vara hemlös.
I slutet av april fick jag nys om att Gävle kommun sökte studenter till ett antal sommarpraktikplatser. De sökte ekonomer, statsvetar och andra som under en månad skulle komma in och jobba under handledning och, antar jag, visa sig tillräckligt duliga för att få in åtminstone en tå respektive enhet. Mitt bland alla mindre sexiga studentöden så sökte de också en medievetare till kommunkansliet och, ja, jag bestämde mig för att söka.
Främst uppdraget man som (betald, ok?) studentpraktikant skulle få var att ta fram en broschyr åt överförmyndarenämnden i kommunen, som har utnämnings- och översynsansvar för kommunens förvaltare, godemän och förmyndare. Sure, det låter kanske inte så hett när jag beskriver det, men det är ju ett grymt uppdrag. Man får förhållandevis fria händer och förväntas leverera en broschyr i slutet av en fyraveckorsperiod.
Jag sökte jobbet och fick det. Jag kunde ta det på grund av att min nuvarande chef var så grymt schysst och tillät mig att korta av min praktik på Central Sweden med tio dagar. Hon tyckte istället att jag kunde komma tillbaka till Bryssel efter jag var klar i Gävle och täcka semestrarna. Central Swedens Brysselkontor kommer med andra ord att få en kontorstomte i juli som heter Jim.
Cvazy I say, cvazy! Eftersom jag inte hade så många fler alternativ än att säga upp min lägenhet i Gävle innan jag åkta till Bryssel har jag egentligen inget annat tak över huvudet när jag kommer hem än min mammas 2:a på 50 kvm. Så vistelsen i Gävle i juni och början av juli kommer att bli ett jävla lapptäcke av olika soffor och gästsängar. Morsan så klart, syrran, Jeppe, Linus och den gamle skepparkransen Magnus kommer att få en snyltgäst någon gång under den perioden.
Det mest ledsamma med det arrangemanget är att ett månadskort för X-tåget, namnet på tåget som trafikerar Gävleborg, kostar 1300 kr och ett sådant kommer jag att behöva för att ta mig till hälften av de personer som jag nyss räknade upp.
Nu är det dock två veckor kvar innan jag tar flyget hem och just nu sitter jag med en Chimary bredvid mig och det vidriga dokusåpa/tävlingsprogrammet “Sexy or Not” på TV:n. Det går ut på att tjejer och killar trippar fram till en panel med domare, åmar sig lite, tar av sig lite kläder, om de är ett par så hånglar de lite (gärna efter de har tagit av sig lite kläder. Sen får de betyg enligt vissa kriterier och beskedet om de åker ut eller går vidare till finalen. Visst låter det osmakligt? Och visst låter det lite grann som Big Brother? Grattis Jessica.
Jim Frisk, 2006-05-25
Vardag, Bryssel
Kommentera!
Permalänk
Nu har tre dagar gått sedan jag kom tillbaka från Sverige efter förra veckans snabbvisit. I onsdags vid halvtretiden lämnade jag kontoret för att spendera fem gravt hektiska dagar flackandes över Dalarna och Gävleborg både för jobbet och för familjen.
Det blev med andra ord en hel del tågresande. Jag måste säga att det är ganska bekvämt att resa med tåg mellan triangeln Falun-Gävle-Hudiksvall. Till alla städer går regionaltåg som körs av bolag som verkligen inte vill att du ska boka en biljett på förhand. Man kikar i tidtabellen, man tar sin väska och kliver på tåget. Det är grymt praktiskt. Så varje gång jag klev på ett nytt tåg så bläddrade jag fram Neil Youngs Living with War och flöt ut i landskapet.
She sees the president speakin’
On a flat-screen TV
In the window of the old appliance store
She turns to see her brother again
But he’s already walkin’ past
The flags of freedom flyin’
Have you seen the flags of freedom?
What color are they now?
Do you think that you believe in yours
More than they do theirs somehow?
When you see the flags of freedom flyin’
Today’s the day our younger son
Is goin’ off to war
Fightin’ in the age old battle
We’ve sometimes won before
Flags that line old main street
Are blowin’ in the wind
These must be the flags of freedom flyin’
Neil Young “Flags of Freedom”, 2006.
Det är nästan så att man blir lite hoppfull när det kommer ett protestalbum som faktiskt har något att säga om samtiden. Eftersom jag är en jävla poser när det kommer till den knarkgödda proteströrelsen från 60- och 70-talen, så blir jag otroligt glad när jag slipper fundera på hur då säger något om nu, eftersom Neil snackar om den direkta samtiden. Jag önskar bara att Dylan och killarna kunde svälja sin förlamande skräck för döden och peka fingret åt kyrkan och Victoria’s Secret och ta fram protestgitarren igen. Att vara rädd för döden och ensamheten är så 2005.
Någon berättade för mig idag att en tysk kommissionspraktikant nyligen fallit ner död när han joggade genom Parc Cinquantinaire här i Bryssel. Han var visst 25 år gammal. Jag funderade på att börja jogga förra veckan, men jag tror att jag väntar till dess att jag är tillbaka i Sverige igen…
Jim Frisk, 2006-05-17
Vardag, Musik
1 kommentar
Permalänk
Jag köpte till slut biljetten till Amsterdam, fastän vi inte skulle ha någonstans att bo. Det var meningen att jag skulle ha köpt biljetten för flera veckor sedan, men av flera anledningar så lyckades jag inte förmå mig själv att klicka på “Confirm”-knappen på Eurolines hemsida. Men så i torsdags köpte jag till slut biljetten som, enligt flera visa män och kvinnor, skulle ta mig från Bryssels vardag till firandet av drottningmoderns födelsedag i Amsterdam.
Allt kändes frid och fröjd när bussen efter en dryg timmes försening på lördagen lämnade Nordstationen i Bryssel. Givet att vi till slut skulle hamna på någon grym klubb och dansa hela natten skulle planen att inte ha något hotellrum fungera bra. När klubbarna stängde skulle vi ha god tid på sig att klämma en transfettrik frukost på McDonald’s innan det var dags att borda bussen tillbaka till Bryssel. Givet att festligheterna troligen skulle sträcka sig ända in på söndagsmorgonen skulle det inte vara några problem att hålla ångan uppe trots hemlösheten.
Nu visade sig fredag och lördag vara två av de kallaste dagar jag har upplevt sedan jag kom ner hit. Redan inne på Nordstationen i Bryssel satt jag och masserade fingrarna samtidigt som jag försökte läsa i Vanity Fairs gröna nummer. När jag och min till en kvart före resan okända resekamrat klev ut från Centralstationen i Amsterdam höll jag på att få en smärre chock. Vinden var Göteborgsk! Aaahhh, grrdl!
Det var dock mycket trevligt att förvirrat försöka hitta rätt bland kanalerna i Amsterdam och insupa feststämningen. Överallt hade man satt upp till synes improviserade scener som de flesta spelade grym elektronisk musik. Björne berättade att hela stadskärnan på morgonen hade varit täckt av miniloppmarknader där folk sålde lite av varje som de ville bli av med. Det är visst så att under drottningfirandet så uppphävs tillfälligt reglerna för gatuförsäljning, vilket gör det fritt fram att sälja vad som helst var som helst.
När mörkret hade fallit började det dock bli mycket kallt. Och när vi till vår stora besvikelse insåg att man började montera ner festligheterna framåt ett-två, så sjönk humöret ytterligare. Det visade sig också att klubbarna i Amsterdam, åtminstone under drottningfirandet, stänger entrédörrarna rätt tidigt på kvällen för att sedan ha ett slutet party till framåt sju-åtta på morgonen. Vi var inte inne någonstans innan de stängde.
Så när vi hoppade undan sopmaskiner för att ta oss till McDonald’s vid halv fem hade åtminstone jag blivit lite dyster. Det var ingen bra idé att åka till Amsterdam utan varken hotellrum eller någon verklig research om vad som faktiskt gäller i stan under drottningfirandet. Det var dock en jäkligt bra plan för att bli mycket ödmjuk inför uteliggarnas situation. Just nu har jag försökt sova igen alla timmar jag missade i lördags natt, men har inte nått riktigt ända fram. Min döskalle är en döskalle.
Samtidigt som jag inser att mitt något exotiska valborgsfirande inte gick riktigt enligt planen, blir jag riktigt dekadent-nostalgisk när jag igår fick rapporter från folk som tar “drick-pauser” på Slick City i Gävle och som på fyllan sörjer den missade chansen att sluta i en varm famn i valborgsnatten. Valborg firas i Sverige. Punkt. Eller i Bryssel om man är finne, men inte på Amsterdams kalla gator.
Jim Frisk, 2006-05-01
Vardag
Kommentera!
Permalänk
Det är den 15 april och pengarna på kontot är nästan slut. Imorse knackade grannen på min dörr och meddelade att hon stängt av vattnet i hela huset på grund av en läcka på våningen under. Vissa dagar vill man bara lägga sig ner och spela död, bara för att få en godisbit (grogg?) när man reser sig igen.
Just nu är det påsklov i Bryssel. Att försöka få tag i tjänstemän på kommissionen den här veckan har varit som att lägga lappar i en stor svart låda och hoppa att någon läser dem. De som fortfarande jobbade verkade redan ha gått in i påskdvala, så det blev inte mycket konkret gjort. Man hade tid att skriva de där rapporterna som släpade efter och städa kontoret, men det var det hela.
Det är så mycket som jag har planerat att göra innan jag åker tillbaka till Sverige. Att vara här nere är dock som att fylla tjugo. Med tanke på hur snabbt tiden går så är det lika bra att acceptera att man inte kommer att hinna göra alla coola grejor man har planerat. När jag flög hit i januari hade jag en ganska lång lista av destinationer som jag skulle besöka innan jag återvände till Sverige. Paris, Amsterdam och London är kanske uppenbara. Även Köln, som inte ligger mer än ett par timmar bort, skulle besökas. På den lite mindre creddiga listan stod också Rotterdam och de belgiska städerna Gent, Antwerpen och Leuwen.
Än så länge har listan inte blivit en enda post kortare och det är bara två månader kvar innan jag flyger hem till Sverige igen. Och just nu ser det inte ut som att det blir något resande av förrän lönekontot än en gång fylls på. Det ligger en handfull euro på spismanteln och det är allt som är kvar för tillfället. På tisdag kommer min mamma att låna mig pengar så att jag klarar mig fram till den 27:e.
Men jag vill inte klaga. När grannen hade givit mig meddelandet om vattnet och jag, något ofräsch, var på väg till kontoret för att hämta vatten, då, då måste jag medge att kändes lite tungt att finnas till. När jag kom tillbaka hem med två och en halv liter vatten berättade dock grannen för mig att vattnet var påslaget igen. Det visade sig inte vara allvarligare än att man kunde stänga av vattnet i den berörda lägenheten. Efter en dusch, en grogg och en timme framför kalkonrullen End of Days (inse att Zchwarzengovernzator gör en äkta 80-talsfrukost i början av filmen! Dubbel espresso, gammal öl, asiatisk take-away - ner i mixern och tryck på knappen. Den måste gå till filmhistorien som en sista tough guy from the eighties-frukosten att komma från Hollywood, eller?) känns det mycket bättre.
Jim Frisk, 2006-04-16
Vardag, Bryssel
Kommentera!
Permalänk
Det har varit vackert i Bryssel idag. Redan på vägen till jobbet gick kroppen in läget Välmående. Solen värmde och vinden var svag. Känslan påminde mig om ett kärt resminne från 2001. Jag satt på en terrass på höjderna i Lyon tillsammans med tre andra kompisar och åt frukost. Klockan kan inte ha varit mer än sju när vi satte oss och solen gick upp medan vi åt. Då var kaffe och croissant en ganska exotisk frukost och jag minns att jag tyckte att det var på snudden lite för exotiskt. Jag minns också att luften kändes precis som den gjorde imorse. Det var varmt på samma sätt som när man precis stigit ur en kall dusch. Det pirrar i kroppen och benen känns lite svaga.
Välmåendet gjorde mig också klassisk nostalgisk inför tanken på att komma hem till ett midsommarhögt Sverige och supa mig redigt full.
Nyligen insåg jag också att jag snart bara har två månader kvar här. Det gjorde mig deprimerad. Vi skämtar alltid om att veckorna går så fort och min käpphäst i konversationerna är att så fort det blir tisdag så är det lika bra att acceptera att det är fredag. Dagarna där emellan försvinner lika snabbt som raklöddret från ansiktet när man rakar sig. Du sköljer bladen, det vita löddret försvinner i avloppet. Det blir fredag.
Det värsta är att det verkar vara mer än bara en lek med tidsuppfattningen. Rent tekniskt, rör sig inte Jorden aningen snabbare mätt i km/h närmare bältet runt ekvatorn? Jag börjar bli övertygad om att det måste vara förklaringen till att månadsjävlarna bara flyger iväg här nere.
Jag får lov att skriva om det i min nästa krönika för studenttidningen i Gävle. Det vinner nog över idén att göra en kukformad rundvandring i Bryssel och beskriva vad jag ser.
Jim Frisk, 2006-04-06
Vardag, Bryssel
Kommentera!
Permalänk
- You’re toyte, ropade Jeppe till en stackars fotgängare och började öppna sin väska.
Vi var på väg hem från Havanna, en klubb strax nedanför Palais de Justice, och var past drunk. Way past drunk. Ur väskan tog han först upp en randig halsduk som jag tror att han ärligt blev överraskad av att ha där. I handen hade han redan ett gardinband som han stulit från klubben. Och det slutade inte där. Ur väskan tog han också en oöppnad liter ananasjuice.
Jag skrattade åt den fulla jäveln då och jag skrattar nu, men på lördagen, dagen efter, skrattade jag inte. Han påstod att jag log medan jag försökte sova bort den värsta baksmällan på fem år, men jag tror att det var bullshit. Jag försökte prata i telefon två gånger innan jag gav upp det. Magen vände sig bara jag öppnade munnen. Jag tog till och med en lång promenad runt parken i närheten av min lägenhet innan jag gav upp det. Bara att resa sig från en parkbänk fick det att snurra i magen.
Klockan nio tog vi spårvagnen ner till centrum för att möta Johanna & Co och se på V for Vendetta. Jag tror att det var ungefär vad vi alla klarade av och jag är glad att vi såg den. Jag vågar redan säga att det är den bästa filmen jag kommer att se i år. Den har egentligen inga svaga punkter. Det finns saker att hämta från nästan varje scen som var för sig duger för en ölkonversation. Fantastiskt! Man kommer att titta på den här filmen om 20 år och hylla den för dess fantastiska skärpa och förmåga att göra bildpoesi av samtidshistorien.
Idag for Jeppe hem. Han sitter förhoppningsvis på planet när jag skriver det här och har tyvärr, som den arbetarklassresenär han är, en hård natt framför sig i Stockholm. Han upptäckte efter han bokat den billigaste Ryanair-biljetten, givetvis utan ombokningsmöjlighet, att det inte går något tåg hem från Stockholm till Gävle när han kommer fram. Hoppas att det reder ut sig. Någon gammal polare eller ett gammalt ragg måste finnas i Stockholm som han kan krascha hos.
Det har verkligen varit en grym helg. Johannas och Emmis kombinerade födelsedagsfest var ett sjöslag utan like, filmen på lördagen var av grymmaste ras och Jeppe var här och hälsade på. Nu återstår det bara att sova. Som vanligt i Bryssel. Det enda man saknar i den här staden är sömn.
Jim Frisk, 2006-04-03
Vardag, Bryssel, Film
2 kommentarer
Permalänk
Det är 18 grader varmt, haglar och blixtrar just nu i Bryssel…
Jim Frisk, 2006-03-27
Vardag, Bryssel
Kommentera!
Permalänk
Det är ganska underlig vecka som tar slut idag. Den har verkligen gått från toppen av alla toppar till botten och tillbaka uppåt igen på alla möjliga sätt.
Tyvärr verkar det som att min polare Jeppe inte kommer att kunna göra sin resa till Bryssel nästa vecka och hälsa på mig. Vi har planerat inför resan i, ja , en hel månad nu, men så stjälptes hela projektet i sista stund på grund av ett visst nyckfullt organ och oroliga doktorer. Jag tror att han kommer att skriva om det på sin blogg.
Något som satte bokstavlig guldkant på veckan var att min far bestämde sig för att jag hade lite för lite pengar och fyllde på kontot med välbehövliga euro. Det gjorde att jag kunde göra en efterlängtad runda ner till shoppingstråket Rue Neuve. Efter tre timmar stod jag med en tröja och ett par nya, tajta jeans i en påse. Jeppe har snackat sig hes om att han ska köpa ett par Cheap Mondays och börja en ny period av sitt liv och jag tror att jag har drabbats av allt hauteng-snack. Om det kommer att innebära början på en ny period vet jag inte, men det är ett par grymma jeans, det är helt klart.
Det blev som vanligt en del öldrickande i helgen också. Fredagen slutade rätt obehagligt i sällskap med en full och deprimerad estländare som började krossa flaskor mot gatan. Igår hade ett gäng norrmän bjudit in till en fest som visade sig vara lite av en minifestival inomhus med mycket sprit och mycket, mycket folk. Utan fulla estländare.
Kvällens fråga är om det verkligen är någon skillnad mellan en husfest med EU-folk i Bryssel och en husfest med studentfolk i Gävle?
Jim Frisk, 2006-03-26
Vardag, Bryssel
Kommentera!
Permalänk
« Tidigare inlägg
Mina listor »